Leeds målvakt Paddy Kenny hade del namn. Foto: Kirsty Wigglesworth /AP
Att välja är en av de svåraste sakerna man gör. Ofta blir det rätt. Ibland blir det så fruktansvärt fel.
Inom sportens värld så väljer man ofta ett favoritlag och i min värld står man fast vid det valet. Vad som än händer. Något som många jag känner inte gör. Vilket är förkastligt. Du måste stå för ditt val.
Hur det än kan bli. Som i mitt fall.
Jag tog också en gång i tiden beslutet att hålla på Leeds i den engelska fotbollen. Det här var på 80-talet och fram till början av 2000-talet så visade det sig vara ett bra beslut.
Leeds var då ett storlag som gick till semifinal i den största av cuper, Champions League, och allt var frid och fröjd.
Men sedan har allt gått utför. Deras ekonomi störtade samman. Spelarna hamnade i rättssalen och sedan lämnade de klubben. Tränarna sparkades. Leeds åkte ur högsta serien och fansen förlorade tron.
Och sedan blev det värre. Pengarna kastades åt olika håll och den före detta ordföranden Peter Ridsdale hade så dåligt ekonomiskt sinne så att han valde att hyra en guldfisk till kontoret för 300 kronor i månaden, istället för att köpa den för en tia.
Men jag stod kvar.
Det blev bättre då Ridsdale försvann för ett antal år sedan. Men i våras så blev det värre. Det var i april som den ökände affärsmannen Massimo Cellino fullbordade sitt köp av Leeds. Han började med att sparka den populäre tränaren Brian McDermott.
Sedan sparkade han målvakten Paddy Kenny för att han var född den 17 maj och Cellino hatar siffran 17.
Sedan har han bland annat valt att stänga ner spelarnas caféteria, så att spelarna tvingas ta med egen mat, och dessutom låter han dem betala tvätten av sina matchkläder.
Det känns som kaoset aldrig tar slut i min älskade klubb.
Men jag står kvar.
Vi måste helt enkelt alltid stå för våra val. I alla fall när det kommer till favoritlag. Det är jag stolt över.