Det är mitten av december. Utanför mitt fönster i östra London faller regnet och gräset är sommargrönt. Ingenting där ute hintar om att julen är på ingång. Men promenader längs julpyntade Oxford Street håller humöret uppe. Min pojkvän Ryan ger mig varm choklad i en take away mugg och leder sedan vägen till Winter Wonderland. Ett nöjesfält som helt och hållet tar andan ur mig. Jag känner doften av belgiska våfflor, glögg och sockervadd medan jag hör julmusik mixat med skriken från olika brutalt galna karuseller. Ryan lyckas få mig ombord på bergochdalbanan "Mouse". Jag trotsar min höjdrädsla och hoppar på. Mellan skrik, tårar och skär skräck kisar jag med ögonen och ser ut över hela Winter Wonderland. Det är magiskt, precis som julen ska vara. Men trots Londons fantastiska juläventyr är det mitt kära hem tankarna flödar till när jag lägger kinden mot kudden. I tre månader har jag varit ifrån min familj. Sådant jag tog för givet varje år fyller ögonen med tårar av längtan. Men exakt på julaftonsmorgon kommer jag anlända till lilla Ånäset. Julklappar och materiella ting har aldrig betytt så lite som i år. När jag blundar ser jag mammas alla kreativa julpynt överallt i huset, en ståtlig gran som jag i vanliga fall brukar pynta med dem. Jag ser julmat och hembakta pepparkakor samt mina två småsyskon uppklädda dagen till ära medan de otåligt vill klämma på alla julklappar och gissa vad de innehåller. Jag ser mig själv sluka mängder av gravad lax och trycka munnen full av julgodis med min lillasyster i mitt knä. Och kanske, förhoppningsvis, faller snön utanför fönstret. Jag håller min flygbiljett tätt mot bröstet medan jag räknar ner till den 24:e december. Att kunna åka hem till jul visade sig vara den största gåvan av dem alla.
Jasmine Said
Jag ser julmat och hembakta pepparkakor.