Det är årsmötestider i luften. När jag tittar ner i facebookflödet så fladdrar valberedningar, revisorer, nya styrelseledamöter och smörgåstårtor förbi i rasande fart. Tacka någon högre makt för dessa människor som engagerar sig. Nej, det där tar jag snabbt tillbaka. Tacka dessa människor, punkt. För det är precis så det är, föreningsmänniskorna som engagerar sig förtjänar ett stort tack. Färre och färre engagerar sig i det civila samhället, något som tär på eldsjälarna som inte kan låta bli att bära ansvaret som fler skulle behöva dela.
Många föreningar letar med ljus och lykta efter personer som kan sitta i styrelser. Samtidigt verkar fler och fler vilja att saker ska hända, att grupper ska ta initiativ. Om man som medlem av en förening vill att något ska hända, varför ser man då inte till att kontakta sin närmsta valberedning? Det här eldar igång mig då jag verkligen är övertygad om att föreningar står för en av samhällets viktigaste funktioner.
Föreningarna gör så mycket mer än att förse oss med fotbollsplaner, danskurser och nätverksträffar. De skapar en trygghet som inte går att köpa för pengar. Att vara engagerad i en föreningsstyrelse ger också en kunskap för formalia som är guld värd, privat som professionellt. Det fina är att det sistnämnda gäller oavsett om det är knypplarföreningen med 10 medlemmar eller idrottsklubben med 10 000 medlemmar.
Är det ett tecken på att man är en nörd om man blir rörd av den där korta stunden då alla väntar på att någon ska föreslå att styrelsen ska beviljas ansvarsfrihet? Är man naiv om man tror att vem som helst kan klara av att sätta ihop en dagordning? Och är man helt knäpp om man argumenterar att hederligt kaffekokande kan leda till nya dimensioner i ens karriär? Om någon tycker det så kanske föreningslivet inte är den personens rätta element, men då får denne inte heller klaga på att samhället inte duger till.
Många föreningar letar med ljus och lykta efter personer som kan sitta i styrelser.