Min första pojkbandsperiod var på mellanstadiet. Jag pluggade texten till NKOTB:s låtar och spelade Step by step på roliga timmen. Sedan började jag högstadiet i stan och vände kappan efter vinden.
Under några år lyssnade jag på allt från Ebba Grön och Radio City Love Songs till Nirvana, men på gymnasiet kan jag inte komma ihåg att vi lyssnade på annat än det som spelades på dansgolvet.
Det rörde mig alltså inte i ryggen att ett pojkband som hette Take That splittrades och orsakade gråtattacker i Europa. Antagligen var det Lillasyster som ändå fick mig att (ofrivilligt?) lyssna på Robbie Williams. Han hade varit i Take That, och nu sjöng han om änglar var snygg - när album nummer två släpptes var jag fast.
Under 2000-talets början var han soundtracket. På fester spelades Strong, Millenium, No regrets, Rock Dj och så klart Let me entertain you. Sista dansen var givetvis She´s the one eller Angels. När jag flyttade till studentlägenhet hade jag Jesus in a camper van som favorit fram till 2003 när Come undone släpptes.
2003 var också första gången jag såg honom live. Lillasyster och en jobbarkompis följde med till Stadion på en smått surrealistisk föreställning där stjärnan själv inte ens ville vara. Dagarna innan hade han uppträtt i Köpenhamn och meddelat att han inte alls ville åka till shitty Sweden. Jag och övriga 29 999 i publiken var dock lyriska. Tre år senare var det dags igen.
Juli hade aldrig varit varmare och tillsammans med Lillasyster och drygt 57 000 andra på Ullevi stod jag mållös inför showen som Robbie levererade, trots att England blivit utslagna på straffar mot Portugal i VM-kvarten.
Åren har gått. Livet har gått upp och ned, även musikaliskt. Ännu en pojkbandsera har passerat och Robbie verkar ha gått igenom några olika faser, men i morgon är det dags igen.
Tredje gången gillt för Lillasyster, Robbie Williams och mig!
Lotta Johansson
Tillsammans med 57 000 andra stod jag mållös inför showen.