Pommes frites, dricka och hamburgare ligger framför oss på våra brickor. Hon saltar till dess jag säger stopp och han suger snabbt i sig milkshaken som han har i handen. Det är ett jämnt sorl i lokalen och bakom oss fylls kön på medan vi tar av oss jackorna, lägger mössorna bredvid oss och firar att det är torsdag en helt vanlig vecka i februari.
När vi nästan ätit upp vår mat slår de sig ner bredvid oss. De är fyra personer som fnissar uppsluppet och fyller i varandras meningar. En av dem berättar något som de andra lyssnar intensivt på, de förstår vad hon menar och allvar blandas med skämt och jag känner igen mig i allt. Det hade kunnat vara jag, hon, hon och hon som sitter där.
De som kunnat vara vi skrattar åt varandras tillkortakommanden och sitter tätt ihop, medan de dippar de tunna pommes fritesen i smältost och dressing.
När jag går ut ur restaurangen tittar jag på de fyra som sitter kvar och pratar om livet. Jag sätter på mig mössan och ute i snöyran tänker jag att vi är väldigt lika ändå, även om åren vi levt utåt sett är skillnaden. De är sextio, eller är de tjugo? Jag är mittemellan.
Några dagar senare är timmen sen, mörkret tungt och i en källare dansar vi som om vi aldrig dansat förut. Någon väljer låtar och alla släpper på allt vad ordning och reda heter. Utanför fönstret går folk förbi på en gångväg, men ingen lägger märke till oss. Musiken är hög och det känns som om vi firar en tjugoåring den här kvällen, för vi är yngre än någonsin.
Åren går för oss alla, men inuti är vi nog mer lika än vad vi tror. Oavsett om man är en tjugoåring, en fyrtioåring eller en sextioåring så har vi alla ett behov av att skratta tillsammans med människor som vi tycker om, le åt varandras fadäser, dansa fastän någon ser oss och att dippa pommes frites i smältost en helt vanlig torsdag i februari.
Sofi Hedman
Det är bara åren utåt som skiljer oss åt