För ett år sedan satt mamma och jag i bilen på väg till Umeå. Vi diskuterade olika nyheter och tuggade på mammas hemmagjorda medhavda mackor. Trevligt!
Väl framme i Umeå mötte jag en kille med snälla blåa ögon och snygga tatueringar på armarna och han försäkrade mig ett hundratal gånger att det skulle gå bra.
Glad i hågen lade jag mig på britsen, och småpratade lite nervöst medan han spritade och torkade av min arm.
Det brann, stack och sved. Vad har jag utsatt mig för var en konstant tanke som tänktes och skreks. Samme man försäkrade mig nu än fler gånger att det går bra och en nervös mamma på en stol bredvid sa att jag kunde dra mig hur. Men hur hade det sett ut?
Några pauser och svordomar senare lämnade jag den tatuerade mannen med en helt egen tatuering. En tatuering som tog cirka tio minuter att göra, men som i min värld tog flera timmar.
En tatuering på min ena handled. Den är inte så stor, fyra gånger två centimeter.
Det är ett teal ribbon, ett band för gynekologisk cancer vars syfte är att öka kunskapen om cancern.
Är det som en förlossning, att man glömmer bort smärtan till nästa gång?
Någon månad senare sitter jag och mamma i samma bil på väg till Umeå. Samma kille möter oss. Lägger mig ångerfull på samma brits tatueraren försäkrar att det är vanligt att tatueringar tappar färg.
Jag är rätt sur, jag skulle aldrig gå igenom detta igen. En hel massa svordomar och tre minuter senare, med ytterst få andetag, är det klart.
Jag förstår inte hur ni som har stora och flera tatueringar står ut? Är det kanske som en förlossning, att man glömmer bort smärtan till nästa gång? Eller är jag en mes?
Enligt tatueraren är jag nog lite mesig, enligt mig själv en riktig tuffing. Enligt en orolig mamma som googlar om farliga tatueringsfärger är jag inte helt intelligent.
Jag inser jag inte kommer att få snygga och tatuerade armar men jag avundas er som står ut.
Alexandra Andersson