Ibland undrar man. Man ser på sin dotter och funderar. Vad gör hon? Vad håller hon på med?
Hennes känslospel påminner om en flipperkula multiplicerat med 1 000. Så glad så att hon storknar när man dyker upp på förskolans gård för hämtning, för att i nästa sekund bete sig som att världen håller på att gå under när det tar emot i att gå i en uppförsbacke.
Eller att hon fullständigt bryter ihop och kastar sig framåt och slår nävarna i köksmattan när hon inte får mango. För att sekunden senare pussa på pappans näsa i en glädjeyttring som inte finner några gränser.
Eller att hon väljer bort barnprogram för att hon hellre vill se på musikvideos på tv. Gärna One Direction, dessutom.
Och de gånger då hon, när hon gått och lagt sig, sitter och sjunger sånger med texter som ingen person i världen kan tyda. Då förstår jag ingenting och tanken slår mig: "Är det mitt barn?"
Men jag vet ju att det är mitt barn och jag ser att ena ögat är lite, lite snett som mitt. Jag ser att det "frostiga" tunna blonda håret också är mitt och jag ser att öronen, precis som mina, är lite olika.
Men jag vet såklart också att det inte stannar där. Jag vet att mitt humör svänger fram och tillbaka, fram och tillbaka, och kanske, kanske var jag samma "dramaqueen" som min dotter var när jag var liten.
Och, ja, visst förstorar jag vissa saker nu också ibland...
Att se och förstå att dottern är en del av mig är också att förstå hur man själv är i olika situationer. Att få en spegelbild, till viss del, och lära sig vad man själv är för person. Att kunna inse att man har egenheter som alla inte tycker om, eller faktiskt tycker om.
Att jag också gör saker som gör att folk tänker: "Vad gör han?" "Vad håller han på med?"
Så ja, vi är väl rätt lika ändå jag och dottern. Vi gör saker på samma sätt rätt så ofta, och annars får jag väl skylla på mamman, som hon naturligtvis också är en spegelbild av. Till viss del.
Beter sig som att världen håller på att gå under.