Min far har ett stort motorintresse.
Äpplet föll otroligt långt från trädet. Om det ens föll?
Under min uppväxt hände det att pappa körde förbi en go-cartbana där han, med längtan i blick och vädjande röst, försökte få någon av sina två döttrar att uppskatta någon form av motorsport. Jag vet att jag vid ett tillfälle tydligt stampade hål på hans dröm med uttrycket "jag tänker inte bli ett oljebarn"!
I dag äger jag en egen bil. Köpte den på min 33-års dag. En begagnad Hyundai. Fyra hjul, fyra dörrar. Sätesvärmare ur funktion. Lätt att parkera. Har både backats på och backats med om vi säger så. Oöm.
Maken har inte heller något bilintresse, annat än att han vill ha nya bilar som inte har repor och inte krånglar. Han är medlem i något motorförbund, främst av anledningen att förbundet förespråkade mobilförbud vid bilkörning. Varje gång förbundets tidning dimper ner i postlådan blir jag förvånad, och undrar vem som läser biltidningar hemma hos oss. Ibland får jag köra Makens bil. Den är nyare och ömmare än min. Med fungerande värmare både på ratt och säten och backkamera som ljudligt påpekar om någon (läs: frun) skulle backa för nära grannens postlåda.
Det har alltså under en längre tid sett dystert ut för min far, bilentusiasten.
Men, så kom vår yngste. Lillebror. Som inte kan vara mer fascinerad av fordon. Som snackat baklastare, fyrhjuling, skoter, cross och fyrhjulsdrift innan han kunde gå. Jag har skrivit "fyrhjulingar i lera" i sökfältet på Youtube säkert hundraelva gånger, tittat på DVD-filmen Party i surhåletoch läst båtföretagens produktkatalog som godnattsaga till leda.
Men när jag ser de där två, Lillebror och min pappa, sitta med tindrande ögon framför datorn och titta på gamla biljakter blir jag varm inombords. Tänk att äpplet till slut föll nära ett träd, och tänk att jag lyckades nära ett oljebarn vid min barm!
Lotta Johansson
Jag tänker inte bli ett oljebarn.