Jag är en i grunden ganska lat person. Jag älskar att göra absolut ingenting, är väldigt bra på det till och med. Vår tids mer eller mindre outtalade beundran för folk som har hundra bollar i luften lämnar mig fullständigt oberörd. Men som den luthersk präglade person jag är vill jag förtjäna min lathet. En period av lathet måste helt enkelt föregås av en period av ambition och hårt arbete.
Av den här anledningen skapar semestern, då jag helst vill göra så lite som möjligt, problem för mig. De första två veckorna är ren njutning, ren avslappning. Men redan tredje veckan när jag ofrivilligt vänt på dygnet och alla normala rutiner är kastade överbord, kommer känslan krypande. Den där känslan som man inte får prata högt om i det här jävla landet.
Jag börjar längta efter vardag och ännu värre, jag börjar längta efter hösten. Efter det där mörkret som gör det okej att stanna inne på kvällarna och läsa, se morddokumentärer och lägga sig tidigt. Jag börjar längta efter att stiga upp på morgonen, gå till jobbet och få något gjort. Och jag börjar längta efter en vanlig helg och njutningen den ger efter en jobbvecka.
Antagligen hänger de här känslorna ihop med att jag trivs med mitt liv, med det vardagsliv som ändå utgör större delen av min tillvaro. Kanske hänger det också ihop med det faktum att jag är född och uppvuxen i ett land där det är kallt större delen av året. I ett sånt land är sol och värme hårdvaluta. Men det är en flyktig valuta som stressar eftersom vi vet att den är så begränsad. Mörker och kyla finns däremot i överflöd. Där finns ingen stress.
”Här hemma går sommaren mot sitt slut
man kan känna lättnaden
en motvillig längtan efter mörkret”
Jag skriver under på den där känslan som Tomas Andersson Wij sätter ord på. Fast min längtan är inte motvillig. Alls.
Caroline Thorén
En period av lathet måste helt enkelt föregås av en period av ambition och hårt arbete.