Så kom vintern till slut. Under en natt. Helt plötsligt var det bara vitt överallt. Jag hann aldrig med. Labradoren här hemma blev förstås glad. Hon skuttade runt och försökte äta upp all snö, och dottern skulle nu äntligen kunna bygga en snöhäst som bajsar.
Själv, nja, jag vet inte. Jag delade inte riktigt deras entusiasm. Jag gillar ju inte vintern. Eller? Jag har alltid sagt att sommaren är den bästa årstiden. Ändå är det, när jag ser tillbaka på mitt liv, på sommaren som jag ibland kunnat känna mig lite nedstämd. Som en liten höstdepression, fast på sommaren. Svettigt har det varit också, och särskilt svettigt har det varit i sommar, varmaste sommaren i mannaminne. Det har varit kliande myggbett och dåligt samvete för att man inte tagit vara på varenda soltimme. Eller, ännu värre, för att man varit i solen för mycket och borde suttit i skuggan. Och så alla nätter när det varit för ljust och det inte har gått att sova.
Äntligen kan vi, efter att vi förfrusit våra tår, gosa ner oss under stickiga filtar.
Det är så jag måste tänka, nu när kylan och ishalkan kommer. Först hösten med alla sina vackra färger. De som jag visserligen knappt kan se, men ändå. Sedan det mysiga vintermörkret. Äntligen kan vi tända våra woodwick-ljus, som egentligen är lite för dyra, men som sprakar som små öppna eldar och doftar fantastiskt. Äntligen kan vi, efter att vi förfrusit våra tår, gosa ner oss under stickiga filtar och ha gott samvete för att vi är inomhus. Och om vi råkar halka och bryta foten, då kan vi ha ännu mer gott samvete för att vi är inomhus.
Snart är det jul också. Ja, affärerna har redan börjat sälja julsaker och jag började shoppa i mitten av september. Nedräkningen ska börja med fyra ljus att tända. Lucia ska sjunga. Vi ska bränna pepparkakor. Slå in julklappar och vänta på en gubbe med röda kläder och vitt skägg, som ingen sponsrat med en bil trots att han delar ut presenter år efter år.
Missförstå mig inte, jag gillar julen. Månaderna innan och efter är bara så långa!
Johanna Vetander Wallmark