Vi ser dem allihop, nästan varje gång vi befinner oss inne på en affär eller varuhus så går de där. Stilla, sakta vandrande likt skuggor men ändock väldigt levande. De har lyckats upphöja strosandet till en konstform där de likt Tolkiens alver svävar fram över golven. Det står ett skimmer av harmoni och fullkomlighet kring dem och kunde vi måla ett porträtt av den totalt stressbefriade varelsen så såg de ut så här.
Det är ett stillsamt plockande av saker. De kan stanna upp vid en reahylla, avslappnat lyfta i varorna och liksom studera dem, en efter en, innan de läggs tillbaka med en förnöjd suck och varelsen glider vidare till nästa lilla detalj som råkar fånga deras fritt svävande uppmärksamhet. En konservburk eller en packe med sänglinne spelar ingen roll, det behandlas med samma noggranna intresse som en stereoanläggning eller en deodorant. Tandborstar vägs och glödlampor vrids, priser jämförs och erbjudanden kalkyleras. Intet undgår deras sinnen som är i perfekt symmetri med universums lagar.
Vilka är det då jag pratar om? Vilka mytiska och mystiska varelser är det som smyger kring bland oss, till synes osynliga? Jo, jag pratar om alla dessa småbarnsföräldrar som genom den sedvanliga vardagsmagin lyckats tillförskansa sig en förmiddag ensam. Inga barn, ingen partner, ingen tid att passa. Bara de själva och ingen annan. Ensamma i kosmos likt ett Aniara på villospår.
Har du svårt att känna igen dem så finns det ett par kännetecken att luta sig mot. Det ena är att de aldrig, aldrig har bråttom, det andra att de sällan har vare sig kundvagn eller korg med sig. De bara går där, lugnt och stilla, i fullkomlig harmoni med sig själva, den oändliga världsrymden och i total kontakt med sitt inre.
Torbjörn Häggmark
Det är ett stillsamt plockande av saker.