Klippa gräs är ingen sån där höjdargrej hos oss. Fast för att förstå vår inställning till gräs måste vi först definiera vad slags gräsmatta vi pratar om. Vår gård är gammal betesmark som för snart 100 år sedan omvandlades till gårdstomt. Detta gjordes så att man byggde ett hus med tillhörande lagård. Sly och större stenar togs bort, i övrigt lämnades allt som det var. För oss innebär det att det inte finns ett enda ställe där det är plant nog att ställa ner en stol utan att den a: vickar eller b: lutar.
Inte. Ett. Enda. Ställe.
Vårt gräs är också en uppsjö av alla tänkbara gräsarter. Vårens unga och fräscht gröna gräs njuter vi mycket av, men ofta hinner delar av gräsmattan (bland annat där den gamla gödselstacken låg) växa något ofantligt innan det torkar nog för en gräsklippare. Sen blommar scillan, och de vill man ju avnjuta innan man klipper. Detta gör att vi ofta har rätt långt gräs på försommaren. Fjärilarna älskar det och flyger runt i timmar mellan grässtrån och kattfot och njuter hejdlöst. Vi tycker det är vackert. Men till slut klipper vi i alla fall och fjärilarna flyger vilset sökandes.
Sedan kommer sommaren igång och antingen vräker regnet ner så man inte kan klippa eller så vräker solen ner och man vägrar dra runt en klippare i 45 graders solsken. Summan blir att vår gräsmatta, eller vad man nu ska kalla den, ofta står där i sin gröna glans, välvuxen och välmående.
Kanske vi borde skärpa oss, klippa lite oftare, men å andra sidan fyller vår gräsmatta en viktig social funktion. Grannar och annat besökande folk promenerar förbi vår gård, kastar en blick på gräset och mumlar ”Ja, så DÄR jävligt har då inte ens vi det hemma!” och alla blir lyckligare!
Och det finns ju så mycket annat som är roligare än att klippa gräs!
Torbjörn Häggmark
Fjärilarna älskar det och flyger runt i timmar.