Det skulle bosfint på fint hotell. Det skulle fraktas med lite gott att dricka i en ryggsäcksficka. Inte mycket, bara lagom lite i en burk att sippa på i nattlampans sken tillsammans med en ask chokladpraliner.
Ryggsäcken packades i god tid och ställdes på den gamla soffan. Klart för start nästa morgon.
Efter ett par timmar kom doften smygande, en omisskännelig och klassisk arom importerad från de skotska högländerna. Nu rann detta exklusiva fluidum helt fritt; genom ryggsäckens botten, genom soffans skyddande överdrag och genom själva soffan. En plaskvåt, mörkbrun och tallriksstor fläck bredde ut sig över tyget med medaljongmönster på.
Nu var gamlahusmorstips dyra. Medan åldriga talesätt som "synden straffar sig själv", "inte gråta över spilld mjölk" och "egen härd är guld värd" (till skillnad mot dyra hotell då) så dök ett minne upp som från ingenstans: "Potatismjöl", viskade minnet. "Massor av potatismjöl. Det suger upp vätska. Häll på ett riktigt tjockt lager och stick sen. Fläcken har kanske försvunnit när du kommer hem."
Tre dagar och två bussresor senare.
Står framför den halvantika soffan beväpnad med sopskyffel, sophink och dammsugare. Lyfter på det skyddande skynket. Det ser faktiskt lite lovande ut. Delar av potatismjölet har definitivt fått en brunaktig färg.
Först skrapasalltsammans bort med sopskyffeln och slängs i sophinken. Sedan dammsugs soffsitsen och resten av soffan mycket noga för potatismjöl dammar något alldeles förskräckligt.
Dags att ta en titt.
Det är helt mirakulöst - fläcken är ju helt borta. Fast nää, syns det inte en svag, svag skuggning i tyget ändå? När jag ställer mig med ryggen mot fönstret. Visst kan katastrofen anas som ett bleknat minne av en utgniden, mycket gammal fettfläck? Synlig bara för den som vet var man ska titta?
Så är det.
Varför nöja sigmed något nästan perfekt, byggt på ålderdomliga hemmafrumetoder, när det kanske går att få till ett resultat som är 100 procent. Moderna skummande kemikalier på flaska borde väl ändå göra den där allra sista susen?
Absolut. Det gör den. Det blir så bra att det blir för bra. Nu är det det omgivande tyget som ser fullständigt åt helskotta skitigt ut istället.
Vad är det nu detta påminner om?
"Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket".
Häll på ett riktigt tjockt lager och stick sen.