Allting har en ände, utom korven som har två.
Så var ar det någon vis och förståndig människa som en gång skaldade, och det ligger onekligen en hel del i det.
Denna min 82:a krönika och blir också min sista.
Jag har i snart fem år skrivit, svettats, stånkat, krystat, och värkt fram, under lika omänskliga som onämnbara plågor.
För att inte tala om en skrämmande och snabbt antågande deadline var tredje vecka med krav på att leverera en text på omkring 1 700 tecken.
Det mesta i krönikorna har faktiskt varit sant, även om jag antydde i min första krönika att så inte alltid skulle vara fallet, men oftast har det faktiskt hänt, mig eller nån annan.
Jag vill tacka mina nära och kära för att de har stått ut med att, visserligen i min skepnad, offentligt fått skylta med sina tillkortakommanden.
Jag vill också tacka alla er som läst mina små alster, alla ni som tyckt att jag så träffsäkert fångat vardagens små krumsprång och egenheter.
Tack, det värmer!
För det är just det jag försökt göra, berätta om en helt vanlig vardag i huvudet på en helt vanlig människa, bara vanliga tankar och händelser.
”Bara helt vanliga tankar och händelser i huvudet på en vanlig människa.”
Fast jag ha så mycket kvar att berätta:
Den kvarglömda konsertbiljetten till Royal Albert Hall, de borttappade scenkostymsockarna, min stapplande engelska i en svensktalande bank och den första bilen.
Eller mitt första framträdande på en musikscen, den ofelbart fungerande moppen som efter helrenoveringen inte funkade alls och avloppsfadäsen i Dunfermline… fast, nej. Den glömmer vi.
Hur som helst så vill jag bara tacka för denna tid och vi ses kanske igen.
Jag florerar rätt friskt på sociala medier och har faktiskt en egen blogg.
Tack alla ni, och sist men inte minst ett varmt och hjärtligt tack till min älskade hustru som stått ut med mig i alla dessa år. Nu kör vi!
Hej då!
Torbjörn Häggmark