Jag vaknar tidigt, tidigare än vad jag brukar. Att resa genom olika tidszoner gör något med oss och de tidiga kvällarna när vi stupar i säng är lika välkomna som de arla morgnarna.
Men barnen sover den här morgonen. Bara för att vi bestämt att vi ska stiga upp tidigt. Vi tror nämligen att vi vet vad som väntar oss om en timme, men vem vet något av att bara tro? Vi är överpeppade och överladdade, men barnen sover djupt.
Till slut sitter vi i alla fall i bilen och vi håller med dem om att det är kallt och att det är tidigt på morgonen. Att berätta för två tonåringar att det är en efterlängtad magisk soluppgång som väntar på dem istället för en extra stund under täcket är inte lätt, men vi gör ett försök samtidigt som vi kör upp mot kanten på Grand Canyon.
Vi är nästan ensamma på parkeringen och i mörkret ser vi ingenting. Kylan är inte snäll mot oss, så vi går hukande ut mot den plats som sägs erbjuda den bästa utsikten.
För i kylan, mörkret och den tidiga morgonen har en dålig stämning landat.
Vi är inte ensamma, ute på avsatsen står även en grupp japaner. De fryser även de, så de står tätt, tätt ihop.
Det gör inte vi, för i kylan, mörkret och den tidiga morgonen har en dålig stämning landat. Ingenting är bra och ingenting är egentligen kul och att titta ut över en naturupplevelse utan att se någonting är ganska värdelöst om man frågar en del. Solen lyser med sin frånvaro och allt är där och då ganska trist.
Men så händer det. Ett varmt sken letar sig in över kanten på andra sidan och helt plötsligt är världen vacker igen.
Det mörker som legat framför oss har förvandlats till något som inte går att fånga på bild eller ens beskriva, utan som istället stannar kvar i våra minnen.
Med solen kommer även lite värme och den magiska utsikten fascinerar även den kallaste av tonåringar
Vi står tillsammans i tystnaden och blickar ut över en av världens allra vackraste platser och plötsligt är allt som sagts och gjorts glömt och helt förlåtet.
Sofie Hedman, Bibliotekspedagog, Stadsbiblioteket