Det är rast och vi tänder ljus och pratar om tid. Någon höjer rösten och någon sänker den. Någon sitter tyst och tänker. Vi har mycket att prata om, för det berör oss i allt vi gör. Vi jobbar och jobbar, vi räknar minuter och ser dagarna försvinna för att aldrig komma tillbaka. Hos oss alla bor en känsla av att vi bedriver en jakt på något ouppnåeligt, för tid är något som vi aldrig kan få mer av hur fort vi än springer. Tid kommer aldrig att bli en guldmedalj som hängs runt halsen på den som sprungit fortast.
Det är det enda rättvisa i den här världen. Vi har lika mycket timmar på ett dygn oavsett var vi bor och hur vi lever. Vi lever i en värld där tiden är en bristvara, något som vi håller hårt i och som vi funderar och grubblar mycket över. Vi blir arga när människor eller omständigheter tar den ifrån oss, eftersom vi vet att vi aldrig får tillbaka den. Vi känner oss ibland stressade och har en känsla av att strupen snörps åt och att hjärtat slår lite extra när vi inser att livspusslet inte går ihop därför att dygnet har alldeles för få timmar.
Tiden, ständigt den här tiden. Alla pratar om den. På tv visar man program som handlar om jakten på den och vi sitter i varsin soffa framför tv:n och nickar instämmande. Detta gör vi samtidigt som vi utvärderar vårt eget gemensamma liv och tar beslut som vi tror ska gynna oss. Vi förändrar och vi försöker och vi fortsätter vår jakt på fler minuter och fler timmar.
I allt detta prat om tid förlorar vi tid och det känns som ett dåligt skämt som man inte borde skratta åt. Vi funderar så mycket på detta att det ibland känns som om vi hamnat i en ond cirkel som vi kanske måste bryta. Den ständiga jakten på fler minuter föder en tidstjuv som vi kanske måste fånga, låsa in och därefter slänga bort nyckeln. För har vi verkligen tid att prata om tid?
Sofie Hedman
Den ständiga jakten på fler minuter föder en tidstjuv.