Jag har skrivit mycket om att resa och upptäcka världen i tidigare krönikor. Jag vet att jag har förändrats mer på detta första halvår av 2015 mer än vad jag gjort under tre hela år tidigare, just pågrund av resandet och upptäckandet av nya sätt, kulturer och gränser.
När ens vyer blir bredare och ens perspektiv förändrade så går det inte längre att se på världen som innan. Men trots att den är så stor, ny och spännande så verkar vi alla ha en harmonifylld plats som vi återkommer till varje gång. En plats där vi laddar energin och en plats där vi kan springa runt i mjukiskläder och spretigt hår utan att någon dömer en. Vi snackar om lugnet. Just lugnet för mig är mitt hem i lilla Ånäset hos mamma. En tyst liten by där man går förbi obemärkt. En lite varmare dag står en av dörrarna till huset på glänt och doften av mammas mat når mig flera meter bort från huset.
Oftast har mina väldigt uppmärksamma syskon märkt att jag är på väg långt innan jag nått dörren. De kommer utspringandes i en väldans fart, hoppar på mig och skriker mitt namn som om jag varit borta i över ett år. Vi sitter runt ett runt litet bord och äter mat som ingen restaurang kan slå. När jag är sjuk kommer mamma med den där maten, plus en kopp te, på en bricka till sängen. Jag vet att en dag kommer jag gå ut ur dessa dörrar och jag kommer inte komma in igen, på en väldigt lång tid. Jag har uppskattat och insett värdet av alla de små sakerna min mamma och resten av min familj gör för mig mer än vanligt på senaste.
Jag har uppskattat känslan av ett riktigt gemensamt hem. Jag är 20 år gammal nu och mina vingar har växt klart. Snart är jag redo att flyga och lämna boet. Men jag vet att oavsett hur länge jag är borta och oavsett hur långt jag är ifrån min familj så kommer vägen alltid leda tillbaka till mitt hem.
Jasmine Said
När jag är sjuk kommer mamma med den där maten.