"Nästa gång du har brist på inspiration för dina krönikor kan du ju alltid skriva om mig", sa du. Och här sitter jag. Jag skriver om dig, fast på ett sätt jag aldrig trodde att jag skulle. Jag kände dig inte så länge, men ändå finns det så många minnen att titta tillbaka på. Ändå lämnade du ett sådant starkt fotspår, med den starka och livliga personligheten du bar på. Jag ser dig komma cyklandes i en brinnande fart. Det var sommar. Jag var vilse. Och du tvekade inte. "Hoppa på, jag hoppas du väger lika lite som du ser ut att göra", skämtade du. Och jag förstod inte hur humorn kunde sitta på plats sådär tidigt på morgonen. Men det var du i ett nötskal, du hade alltid ett leende över oavsett situation. Jag ser dig busa med din hund med lysande ögon. Jag ser dig diskutera högt om andra världskriget med mig. I över två timmar.
Jag hör din röst i telefonen som försöker få mig på bättre humör. Och just det där med att göra människor glada var du bra på. "Jag gillar när du är glad, du borde le oftare", var något av det sista du sa till mig, några dagar innan beskedet kom. En isande kyla tog över hela kroppen och mina tankar går ut till din bror, resten av din familj och alla de som stod dig närmast. Jag kan inte tala för dem, men jag kan tala för mig och jag vill tacka dig för varenda litet råd, skratt och alla midnattskonversationer där vi oftast spekulerade om framtiden, en framtid som togs ifrån dig för tidigt.
Skellefteås gator ekar i din frånvaro. Världen har blivit lite mörkare. Men varken mörker eller sorg kan besegra minnet av dig för alla de som hade lyckan att få lära känna dig. Du var inte gul, du var inte blå och du var inte röd. Du var alla färger på en och samma gång som aldrig gick obemärkt förbi. Ett fyrverkeri som omöjligt kan glömmas. Vila i frid, bästa Ted.
Jasmine Said