För en tid sedan lämnade en nära vän jordelivet, alldeles för tidigt. När läkarna hade klargjort för henne att cancern inte gick att hejda och att hennes tid var begränsad samlade hon sina närmaste. Hon tydliggjorde för oss att ett fridfullt slut var allt hon önskade sig.
Två veckor innan sin död flyttade min vän in på ett hospice i Stockholm och hon fick den bästa vård och omsorg man kan tänka sig. Hon kände sig trygg när hon visste att det alltid fanns någon i närheten, maten var god och hon tyckte det var en lyx att få hjälp.
Min vän fick ett bra avslut, ett bättre avslut än många får i Skellefteå. Jag skäms över att Skellefteå fortfarande inte har ett hospice. Behov av ett hospice finns och studier bekräftar att det finns komplexa palliativa behov hos en majoritet av de cirka 60 000 personer som årligen dör en förväntad död i Sverige. Vårt närmaste hospice finns i Umeå, men få väljer av naturliga skäl att inte åka ifrån sin familj och vänner. Personer som arbetar inom vården har belyst att de dagligen ställs inför svåra dilemman då inte alla vill dö hemma och att vården och omsorgen på ”vanliga” avdelningar på Skellefteå lasarett inte är anpassad till patienter i palliativa skeden. Inte har vi heller lyckats införa en avdelning på lasarettet som är särskilt inriktad till patienter i livets slutskede.
Våra politiker väntar på att en stiftelse eller motsvarande verksamhet ska ta över rodret och driva ett hospice i vår stad. Hur kan det inte finnas pengar till att ge individer möjlighet att själva bestämma över sin sista tid? Vi skelleftebor är värda ett humant avslut på våra liv och vi är värda att in i det sista själva få bestämma hur vi vill tillbringa vår sista tid.
Alexandra Andersson