Nu har nästan ett halvår av 2019 passerat och mycket har hunnit hända.
Efter en mycket omtumlande politisk höst valdes återigen Stefan Löfven till statsminister, Slovakien fick sin första kvinnliga president och EU-valet gick av stapeln. Österrike legaliserade äntligen samkönade äktenskap, även om det var några århundraden för sent, Makedonien bytte namn till Nordmakedonien och Notre-Dame brann. Det blåste riktiga motvindar kring den svenska akademin och Wikileaksgrundaren Julian Assange greps. Ett fruktansvärt attentat skedde i Sri Lanka och 359 människor miste sina liv.
På det personliga planet har inte heller detta halvår gått obemärkt förbi. En masteruppsats inom arbetsterapi har genomförts, födelsedagar har firats, ett och annat travlopp har bevittnats, nya styrelseuppdrag har kommit på min lott och en taxiförarlegitimation rikare blev jag.
Men framför allt är jag så tacksam över alla otroligt fantastiska människor jag fått tillbringa detta halvår med. Jag har fått tillbringa ett halvår med min familj, med min gangster till katt som försöker lära sig öppna kylen själv, vilket inte uppskattas, och så har jag fått följa mina gudbarns och syskonbarns utveckling. Det är otroligt vad fort det går för de små att bemästra nya ting och med handen på hjärtat har de nog bemästrat en och annan funktion på Ipaden som man själv inte haft någon aning om.
Sommaren är Sveriges mest kritiska årstid.
Men sommarmånaderna skrämmer mig. För nu går vi i en period av viloläge. Vi ska nämligen ge alla semester under sommarmånaderna. Sommaren är Sveriges mest kritiska årstid med bland annat inställda operationer, för få vårdplatser, för lite tillgänglig vårdpersonal och för få synliga poliser. Jag hoppas att jag efter den här sommaren kan säga att det trots allt gått bra. Men med tanke på alla artiklar om ”sommarens hot” på Dagens medicin ser det ut som att det blir en tuff sommar för patienter, närstående och vårdpersonal.
Alexandra Andersson