När väckarklockan ringer och jag med ett suck upptäcker att det är 20 minusgrader ute, vill jag vara en björn. De får äta upp sig hela sommaren och när de blivit stora av allt frossande tycker vi att de är ståtliga. Sen när kylan kommer får de äran att sova bort den kalla årstiden.
Men jag kan erkänna att jag är avundsjuk på fler djur än bara björnarna, till exempel sniglar som kan sova oavbrutet i tre år. Eller tänk om man skulle vara lika snabb som geparden, då skulle veckohandlingen vara över i ett nafs. Eller tänk om man skulle ha ett lika stort hjärta som blåvalen vars hjärta är lika stort som en mindre Golf, då hade man nog varit snäll.
Det skulle i för sig inte heller vara så tokigt att vara pingvin, särskilt dejtandet skulle bli enkelt. De är inte så komplicerade och om en pingvinhane ger en hona en sten som hon tar upp är de ett par. Dock skulle jag aldrig våga plocka stenar på stranden för plötsligt är man tillsammans med den ena galningen efter den andre. Som pingvin hade jag kanske blivit adlad då Norge adlat en pingvin vid namn Nils-Olav III, en pingvin som kan titulerar sig som norsk friherre.
Det skulle i för sig inte heller vara så tokigt att vara pingvin, särskilt dejtandet skulle bli enkelt.
En apa hade inte heller varit helt fel, då hade jag åtminstone varit hyllad i Indien. När man är glömsk och glömt var man lagt bilnycklarna skulle jag vilja skylla på att man är en ekorre. Mängder av nya träd kommer till tack vare att ekorrar glömmer var de grävt ned sina nötter. De är ursäktade för sin glömska, men inte jag.
Förutom att jag är rätt lik en björn till utseendet är jag också rätt lik en varg som kan äta upp till tio kilo kött under en måltid, åtminstone tyder min restaurangnota på slående likheter. Men när jag ser min katt försöka nå kvargen i kylskåpet och stänger kylskåpsdörren framför nosen på honom med förklaringen ”nä du är katt och ska äta kattmat” är jag rätt glad att jag är en människa och inget djur. Jag behöver inte jaga, min mat finns på ICA och jag kan frossa chips utan att behöva vakta min skål.
Alexandra Andersson