Genom alla tider har ålder fascinerat oss.
Min partners ena brorson har nu lärt sig fler siffror och har börjat intressera sig för andras ålder. Han vet bestämt att hans pappa är 33 år, vilket han ofta upprepar. Under den senaste familjetillställningen deltog pojkens gammelfarmor och lille pyret frågade efter hennes ålder. När han fick svaret att hon är 81 år stod han och funderade en stund innan han utbrast ”då är pappa gamlare än dig”. Där och då smälte jag, då det tydligt framgick att han inte kopplar ålder till utseende, utan att han bara tyckte att 33 lät äldre än 81.
Min älskade guddotter säger ofta ”jag är tre år men blir fyra”, vilket jag finner otroligt gulligt. När hon säger det så är det som att hon anser att jag inte behärskar matematik och behöver hjälp för att lista ut att efter tre kommer fyra.
Jag minns tydligt vilka milstolpar det var att fylla 13, 18 och 20.
Hur mycket man har hunnit med under livets gång varierar, men för barn verkar ingenting vara omöjligt. Jag minns när jag frågade en liten flicka på åtta år ”vad vill du göra när du är 25 år?”. Hennes självsäkra svar var att hon då jobbar med hästar, bor i ett slott och har fyra barn. Med ett leende svarade jag henne att det var vackra mål men tänkte ”jo tjena, när du är 25 år kommer du om du har tur bo i en lägenhet på 15 kvadrat och käka nudlar”. Hade hon däremot delat med sig av sin dröm för 70 år sedan hade kanske inte slottet varit genomförbart, men barn hade absolut kunnat vara en verklighet, då medelåldern för förstföderskor 1940 var 24 år. Det går att jämföras med nuvarande 29,4 år.
Olika åldrar innebär också olika milstolpar. Jag minns tydligt vilka milstolpar det var att fylla 13, 18 och 20. Efter 20 har jag inte mött någon särskild milstolpe, utan varje år jag får känns otroligt värdefullt. Trots att jag är ett år närmare äldreboendet, så upplever jag det som en ära att bli äldre, då det inte är alla förunnat att få åldras.
Alexandra Andersson