Jag får ibland äran att träffa äldre personer och en del samtal och personligheter minns man lite mer än andra. Jag minns ett samtal med en stilig modemedveten kvinna som inte passerat 70, men som var i gränslandet mellan att vara klar och lite väl glömsk. Det var ett samtal vi hade sittande på en bänk i en trädgård utanför ett lägenhetskomplex i Rom.
Hon berättade om sin ungdom som bestod av ungdomsförälskelser, 60-talets hippiekultur och medicinforskning på internationell nivå. Hon berättade om alla länder hon bott i, om barnens collegestudier och om makens bortgång.
Hon berättade också att det liv hon nu lever skiljer sig mycket från det självständiga liv hon var van att leva då hon nu behöver hjälp med att bland annat betala räkningar och sköta inköp av varor. Hon berättade om svårigheterna att köpa en kopp kaffe på ett café då det finns så många olika sorter av kaffe så det är svårt att veta vilken sort hon tycker om. Hon trodde att hon skulle kunna göra mer saker självständigt om allt bara hade varit lite enklare. Just den meningen har etsat sig fast hos mig. Hade hon bara fått bättre förutsättningar kanske hon hade kunnat vara mer delaktig.
Hon berättade om svårigheterna att köpa en kopp kaffe på ett café.
Många gånger gör även vårt svenska samhälle det svårt för dem som är lite glömska eller som kanske har intellektuella funktionsvariationer att delta i samhället på lika villkor.
Tågbiljetter ska köpas via en app, förändrade bussturer skapar förvirring, kontanter ska man helst inte handla med, för att inte tala om att alla ekonomiska ärenden ska skötas via internet och olika typer av kundtjänster man inte längre kan nå via telefon. Missförstå mig rätt, jag tycker det är fantastiskt med utveckling och särskilt teknisk utveckling, men när utvecklingen går i en rasade fart är det viktigt att det finns alternativ. Alla vill inte och kan inte ta del av den tekniska utvecklingen.
Alexandra Andersson