För en tid sedan frågade en liten flicka i femårsåldern mig vad jag är mest rädd för. Till henne sade jag att mest rädd är jag nog för att inte leva fullt ut. Flickan svarade att hon var rädd att någon i hennes familj skulle till himlen. Det blev ett litet samtal om livet och döden, att alla någon gång ska dö och att döden alltid kommer olägligt hur gammal man än är.
Efter samtalet med flickan har jag flera gånger funderat på vad rädsla är för något och vad mina största rädslor är. Internet ger oss svar på vad rädsla är och beskriver att rädsla är en känsla som kan upplevas olika och bero på olika saker. Några av de vanligaste sakerna att vara rädd för är smuts, trånga utrymmen, spindlar och höjder.
Hade flickan ställt frågan till mig fem år tidigare hade jag utan tvekan svarat clowner. Deras mimik, utstyrsel och hur många gånger clownen är mördaren i skräckfilmerna säger väl allt. Idag är min största rädsla en annan även om jag fortfarande hyser stor respekt för clowner och tycker de är måttligt roliga.
”Sedan en tid tillbaka nämner jag varje morgon tre saker som jag tror kommer göra mig glad.”
En stor rädsla för mig är att jag inte uppmärksammar de som finns i min närhet tillräckligt mycket eller att jag inte är tillräckligt tacksam över allt jag får vara med om. Ibland är jag rädd att jag inte säger tillräckligt ofta till mina nära att jag älskar dem. Ibland känner jag rädsla att jag inte kämpar tillräckligt mycket för att göra världen till en bättre plats. Det är så många människor som inte har det bra och jag är rädd att jag inte gör tillräckligt för dem.
Sedan en tid tillbaka nämner jag varje morgon tre saker som jag tror kommer göra mig glad under dagen och på kvällen sammanfattar jag och nämner tre saker som gjorde mig glad under dagen. Om jag ska vara ärlig så brukar det inte vara så stora saker. Allt oftare brukar det vara någon god måltid man delat med någon, ett facetime-samtal, en hälsning från gudbarnen eller att sambon kom ihåg att handla majs. Det som dock är gemensamt med de saker som gör mig glad är att andra människor varit inblandade. Och detta får mig att inse att jag är lyckligt lottad som har så fina medmänniskor runt omkring mig.
Alexandra Andersson