I ett av mina jobbuppdrag ingår det att prata med människor och ställa frågor om hur de upplever saker och ting.
För ett tag sedan var jag i ett väntrum och skulle ställa några frågor till besökarna. Jag satte mig ned bredvid en medelåldersman och frågade honom om jag fick ställa några frågor.
Till svar fick jag ”jag är utvecklingsstörd, så jag kan ingenting.”
Jag blev så förvånad och ledsen över svaret. Jag förklarade för honom att vi hjälps åt med frågorna och att hans åsikter är minst lika viktiga som alla andras samt att han vet och kan mycket mer än han själv tror.
Med ett leende blev han genast intresserad av frågorna och svarade med stort engagemang.
Det han berättade var den dagens bästa svar, svar som fick mig att fundera och som inspirerade mig.
Men det som fortfarande gnager i mig är hans syn på sig själv. Vad har hänt för att han ska se ned på sig själv på det sättet? Eller, hemska tanke ,är det någon annan som har sagt det till honom?
Jag är uppfostrad med övertygelsen om att vi ska hjälpa varandra och att alla ska ta lika stor plats i samhället.
Alla ska ha möjlighet att leva ett bra liv med familj, utbildning, få möjligheten att följa sina drömmar och ha en meningsfull vardag.
Vår historia är stundvis fruktansvärd och jag tror att det är viktigt att vi aldrig någonsin glömmer den.
Inte förrän 1989 fick alla människor fick rösträtt, då omyndighetsförklaringen avskaffades. Och fram till 1975var det lagligt att tvångssterilisera människor som hade intellektuella funktionsnedsättningar.
I dag är det tack och lov annorlunda, på vissa plan, men passar man inte helt in i dagens normer har man inte samma förutsättningar att ta plats i samhället.
Personer med funktionsvariationer har inte har lika lätt att ta plats på arbetsmarknaden och oftare drabbas av osäkra anställningar.
Alexandra Andersson
Det hanberättade var den dagens bästa svar, svar som inspirerade mig.