Fredagen 7 april var dagen som lämnade Stockholm och hela Sverige i stor sorg.
Dagen då fem personer dödades och 15 skadades. Dagen då vi utsattes för en terroristattack på Drottninggatan.
Jag var i Stockholm den dagen och hade tillbringat två fantastiska dagar där med gott sällskap och intressanta möten. Två timmar innan attacken gick vi längs Drottninggatan och kikade i skyltfönster och allt var som vanligt. När det hände var jag på väg hem till mitt underbara Skellefteå.
Dagarna efter stod Sverige enat mot våldet och visade tydligt att vi inte är rädda, att vi är ett land som anser att var man än kommer ifrån är det en rikedom. Att vi alla gör landet till en bättre plats.
Vi stod enade mot det fruktansvärda våldet och var alla fast beslutna om att det som hänt var så fel det bara kunde vara.
Sedan dess har jag varit i Stockholm många gånger och har tänkt att det inte finns något längs Drottninggatan som visar det fruktansvärda som hänt.
Det finns ingen minnestavla för de människor som dog eller för de som skadades. Inget som påminner oss om att Sverige är ett enat land mot ondska och terrorism. Att vi tillsammans står enade mot allt ont.
I skrivande stund befinner jag mig igen i Stockholm, på ett café på Drottninggatan och nu ser jag. De har satt upp farthinder som gör det omöjligt att köra fort ned för backen. Men det är allt.
Tanken slår mig, är vi rädda för att bli påminda? Tror vi att om vi påminns kommer rasism och hat att födas? Tror vi att vi mår bättre av att radera alla spår av det som hänt?
I min värld är Sverige det land där vi står enade oavsett etnicitet, religion, utbildning, inkomst och så vidare och kämpar tillsammans mot ondskans krafter.
Kan vi inte istället göra något längs Drottninggatan som får oss alla att minnas och som symbol för vårt enade land?
Alexandra Andersson
Dagarna efter stod Sverige enat mot våldet och visade tydligt att vi inte är rädda.