Att vara kattägare är ingen enkel match, och kanske är den svårare eftersom det är Kurre jag bor med eller ”bor hos” som han verkar tycka.
Att Kurre skulle flytta in hos oss var inte planerat, hans älskade husse dog och där stod Kurre hemlös. Självklart tyckte jag att han skulle flytta hem till oss. Sagt och gjort, Kurre flyttade från ett hus i Ånäset till en trea i Skelleftehamn. Lägenheten gjordes kattvänlig med flera mysiga viloplatser, katträd och olika gömställen.
Tror ni han var tacksam? Han har hittills inte testat katträden eller vilat på viloplatserna som tillägnades honom (trots att det har gått fyra år). Utekatt var han egentligen inte utan han tyckte mer om att vara inomhus. Men innan vi upptäckte att han inte var så förtjust i varken utevistelse eller balkongen så hade maken gjort en kattvänlig makeover av balkongen.
När det är dags att sova fungerar han som exemplariskt preventivmedel
Trots att det var jag som räddade honom från hemlöshet är det maken han tyr sig till. Det verkar som om Kurre tycker att jag har dåligt inflytande på Simon. Han sitter mellan oss i soffan, vid köksbordet sitter han på en stol mellan oss, och om vi råkar ge varandra en kram är han snabb på att hoppa upp i husses famn. När det är dags att sova fungerar han som exemplariskt preventivmedel där han ligger mellan oss och hugger efter mig om jag inte ger honom tillräckligt med täcke eller försöker sträcka mig efter Simon.
Trots att Kurre är som han är finns det ingen tjockis jag bryr mig mer om. Jag övervakar ständigt hur hans aptit är (vilken är alldeles för bra enligt veterinären), hur han rör sig, om han varit på lådan och om tänderna måste borstas.
Men det är inte bara tveksamheter med att vara kattägare, för enligt forskarna är vi intelligentare och löper mindre risk att drabbas av hjärtinfarkt. Så trots alla duster med Kurre får jag tänka på att han bevisligen är bra för hälsan.
Alexandra Andersson