Om ett par dagar gifter jag mig för första och förhoppningsvis sista gången i mitt liv. Dock undrar jag ibland lite skämtsamt om min partner verkligen tänkte till när han valde brud.
För när jag ska beskriva mig själv på en arbetsintervju låter jag lite äldre än mina 27 år; ”Jag gillar att spela bingo, läsa deckare, dricka te och plocka svamp”. När jag får frågan om vilka bra egenskaper jag har brukar det låta så här ”trots att jag är taxichaufför är jag riktigt bra på att gå vilse, jag skrattar högt åt mina egna skämt och kan känna skillnad mellan Pepsi Max och Coca Cola Light.” Särskilt den sista egenskapen är jag oerhört stolt över medan sambon diplomatiskt tycker att det kanske inte är en färdighet man ska vara allt för stolt över.
Jag skrattar högt åt mina egna skämt.
Men jag brukar kontra min blivande man med att han inte heller alltid är särskilt smidig och inte den mest romantiske. De där fredagsrosorna man ”ska” mötas av efter en lång arbetsvecka står aldrig på köksbordet och inte heller har han kommit ihåg att tanka bilen. Så när man är stressad till jobbet ska man tydligen svänga förbi bensinmacken.
Sedan så låter han aldrig särskilt romantisk heller. Jag har ett tydligt minne från när vi var på semester och hade börjat gå på upptäcktsfärd i hotellrummet när Simon utbrister ”Vi har en safetybox där vi kan förvara våra värdesaker” och jag kontrar med ”ryms jag? jag är ju det mest värdefulla du har” Simon står och funderar och efter någon sekund säger han ”i kremerad form kanske”. Det var den romantiska ribba han satte för den semestern.
Men trots att han aldrig kommer ihåg att tanka bilen, köpa toalettpapper eller gå ut med soporna är jag lycklig över att det är just honom jag får äran att gifta mig med. Och jag är så tacksam att jag får möjlighet att känna och uppleva kärlek.
Alexandra Andersson