Föregående vecka var jag på en cancerkonferens i Madrid med nästan 24 000 deltagare.
Årligen får 65 000 personer i Sverige cancer beskedet men vi ser också att överlevnaden för många cancerdiagnoser ökar, vilket är mycket glädjande.
Men ändå finns det mycket kvar att göra. Vi måste öka medvetenheten om symtomen, öka tillgång till nya behandlingar, främja förebyggande arbete men också satsa på ny forskning.
När man träffar andra deltagare från hela världen inser man att vi har det bra i Sverige, men att mycket kan göras bättre. Något som får andra européer att rynka på ögonbrynen är att vi infört gratis mammografi, men inte gratis cellprov.
Med dessa undersökningar kan man upptäcka cancer tidigt tidig och på så sätt spara lidande och rädda liv.
Kostnaden skulle vi få tillbaka flera gånger om alla skulle gå på de undersökningar man kallas till. Men vi måste också hitta fungerande screening för många andra diagnoser.
September är en månad som många i världen tillägnar gynekologisk cancer. En månad med många blandade känslor. Jag tänker på alla de kvinnor som drabbas varje år, alla de kvinnor som kämpar mot dessa vidriga sjukdomar och alla de som tyvärr lämnat oss. Jag tänker också på alla familjer som drabbas.
I september tänker jag också på hur lyckligt lottad just jag är. Jag får ha min mamma kvar, fem år efter diagnos. Något som sällan hände för 20 år sedan.
Tack vare forskningens framsteg får jag behålla henne, förhoppningsvis i många år framöver.
Tack vare forskningen kanske inte jag behöver drabbas som min mamma och många släktingar gjort, då vi bär genetiska anlag. Jag hade tur och föddes i en tid då man är medveten om förebyggande insatser.
Vi har mycket att vara glada över i Sverige men får aldrig sluta sträva efter att vinna mot cancer. Och vi är många som är samlade i den kampen!
Tack vare forskningens framsteg får jag behålla henne.