Foto: TT bild.
"Hej pappa, du ska bli morfar."
Det är drygt två år sedan som min dotter Linda ringde hem och berättade den glada nyheten. Glädjen över ett barnbarn var obeskrivlig och alla som är mor- och farföräldrar vet vad jag pratar om. Men nyheten förde också med sig en helt annan erfarenhet, nämligen åldersångest.
Jag hade passerat både trettio, fyrtio, och femtio utan att skänka de beryktade kriserna en enda tanke. När folk pratade om livskriser i samband med ålder skakade jag helt oförstående på huvudet. Känslan av att livet sprang iväg hade aldrig tidigare korsat mitt medvetande, men morfar, jag ska bli morfar!
Ju mer insikten sjönk in, desto mer började mitt undermedvetna påminna mig om att vissa fysiska aktiviteter faktiskt var jobbiga, att ta på sig strumporna på morgonen är bara ett exempel. För första gången i hela mitt liv tittade jag ordentligt i spegeln och frågan var självklar, vem fan är det där"?
Med 13 år kvar till ålderspension så var gubben i spegeln en fullständig främling. Större delen av kalufsen är grå, allt utom den kala fläcken mitt på skallen. Skinnet behöver en god bit av förmiddagen innan nattens skrynkliga lakan har suddats ut och kroppsformen lämnar mycket mer att önska. Ryggen värker och när min optiker påstod att jag inte bara behövde glasögon, jag behövde progressiva glasögon, då var åldersångesten ett fullbordat faktum.
Den omedelbara reaktionen av spegelbilden var naturligtvis hårfärg, fysisk träning och en annan diet. Som tur är blev min åldersångest mycket kortvarig. Nu inser jag fördelen med att vara morfar istället för förälder, jag kan skämma bort mitt barnbarn hur mycket jag vill utan att behöva ta det vardagliga ansvaret.
Så älskade lilla Minnah, snart har morfar semester och medan mamma och pappa jobbar ska vi äta glass i stora lass.
Mikael Karlsson
Ryggen värker och när min optiker påstod att jag inte bara behövde glasögon, jag behövde progressiva glasögon, då var åldersångesten ett fullbordat faktum.