Att man med åren får sämre minne, hörsel och syn var jag fullt medveten om när jag gick i mål som pensionär.
Vad jag däremot inte hade en aning om var att jordens dragningskraft så uppenbart verkar öka i proportion till levnadsålder.
Något som inte ens Isaac Newton, ni vet han som enligt sin egen naturlag fick ett äpple i huvudet, ändå aldrig förstod.
Saker som jag håller i mina händer ramlar plötsligt ner och befinner sig med ett irriterande klickljud på golvet. Av någon hittills outredd fysikalisk lag hamnar sakerna dessutom oftast oåtkomliga under en soffa eller ett skåp.
Fötterna är också starkt påverkade av gravitationen och det händer att jag snubblar över en tre millimeter hög mattkant.
Mina lösare kroppsdelar, som till exempel ögonlock, kinder och bröst, sitter fortfarande på samma ställen som tidigare men har av jordens dragningskraft hamnat betydligt längre ner.
Tiden är ett annat naturfenomen som med åren fått en ny innebörd. Som pensionär trodde jag att jag skulle få oändligt mycket av den varan.
Trots att jag disponerar den som jag vill, så upplever jag att den försvinner i en allt snabbare takt.
Trots att jag disponerar tiden som jag vill, så försvinner den i allt snabbare takt.
Jag börjar tro att det finns en oupptäckt koefficient som beskriver hur sambandet mellan ålder och upplevd tid kan beskrivas i matematiska termer.
Då tiden och dess gång alltid har förundrat och förbryllat människan, är talesätten oändligt många. Vi har alla lärt oss att den kan stanna och rusa, man kan följa den, slå ihjäl den och vinna den.
Tid är också pengar och man lär kunna ta sig tid samtidigt som den läker alla sår.
Till alla er som ännu inte uppnått pensionsåldern och av brist på mogen erfarenhet inte känner igen er i ovanstående, kan jag berätta följande:
Tiden är ganska ofta en bra läkare, men tillsammans med tyngdlagen är den ett uruselt skönhetsmedel.
Christina Ohlsson