Fastighetsägarens våta mardröm: Umedalen juli 1938.
Det är bara vanligt vatten, men grannen under golvet blir så glad varje vår när vi ställer ut allt vad vi äger och har av bunkar och pytsar i köksfönstret.
- Så bra att ni gör det där, kvittrar grannen förtjust. Då slipper ju jag få översvämning nere hos mig.
Traditioner - det är fint som grovt snus det. År efter år bereder vi oss på att drabbas av samma katastrofscenario. Isvallen uppe på taket stänger in smältvattnet som söker sig ner genom ytterväggen uppe på vinden. Vattnet fortsätter neråt och så småningom strilar det fram högst upp i fönsterkarmen. Plaskar ner på fönsterbrädan och vidare ner på köksgolvet om bunkarna inte har satts fram i tid.
Som hyresgäster njuter vi i all stillhet av det faktum att det inte är vi som borde göra något åt läckan i yttertaket. Vi äger varken hus eller försäkringsbrev och behöver inte heller våndas särskilt mycket inför blötans långsiktiga konsekvenser inne i väggarna. Såvida det inte börjar mögla förstås.
Det är skönt att ha en hyresvärd när man är hyresgäst.
Med det egna ägandet är det annorlunda.
Någon gång under våren har det runnit vatten genom golvet under diskbänken i den nyinköpta stugan. Herregud! Här står jag nu med den egna lagfarten i näven och ska ta det fulla praktiska och ekonomiska ansvaret för precis allting som kan gå åt fanders. För det kommer det att göra. Ett helt livs tålmodigt lyssnande på diverse husägare har i alla fall lärt mig någonting. Det kommer att bli problem. Stora. I själva verket är andras bekymmer så många att det faktiskt är ganska svårt att begripa varför en enda vettig människa ens funderar på att skaffa egen kåk.
Visserligen uppges ägandet vara meningen med den egna existensen. Men hittills har jag inte mött en enda som spontant utbrustit i lovsånger över den egna villans förtjänster. Husägare pratar bara om flagnande ytterpaneler och hur jobbigt det är att måla.
"Någon gång under våren har det runnit vatten genom golvet under diskbänken"
Som (tills helt nyligen) ickeägande blir man till slut så fruktansvärt nyfiken på hur det faktiskt är. Kan det verkligen vara så hemskt som alla säger?
Enda sättet att ta reda på det är förstås att köpa hus och testa själv IRL, som somliga benämner den verkliga världen.
Hur ska det gå?
Det får sommaren utvisa. Under tiden hoppas jag att golvet under diskbänken självtorkar på egen hand och att ingenting måste åtgärdas av mig personligen. Det vore synnerligen skrämmande.