Foto: Fredrik Sandberg / TT.
Det fanns en tid då maken och jag uppfattade oss som pedanter. I efterhand tänker jag att vi var det för att vi kunde. Hur svårt är det att hålla rent i en 2:a där två vuxna bara vistas kvällar och helger? Visst hade vi besök, och efter en lördagskväll kunde vi väl dammsuga lite chips från vardagsrumsmattan, men sammantaget var det inte svårt att vara pedant i början av 2000-talet (säger jag nu i alla fall).
Så skaffade vi ett hus och en baby och helt plötsligt var det omöjligt att vara pedant. Tro inte att jag inte försökte – o nej! Jag skrev listor över hur och när vi skulle städa, och ett schema över vem som skulle torka lister och skura köksgolv. Det är svårt för en pedant att överleva småbarnsåren, och långsamt fick jag anpassa mig för att hantera ett liv med grus i hallen, kladdiga fönsterrutor och makaroner på köksgolvet. Idag städar jag för att undvika sanitära olägenheter och skam. Det senare är kopplat till min teori om en gren inom pedantsläktet som kallas Affektpedanteri. Jag städar för att hantera en affekt. Vardaglig föräldrairritation leder sällan till dammsugning, men blir jag riktigt förbannad behöver jag städa. Skura, rensa, riva ut och organisera. Oro inför en resa hanteras alltid med affektpedanteri. Länge trodde jag att alla storstädade - inklusive torka ur kylskåpet - innan avresa, men jag förstår nu att jag hanterar resfeber. (Och undviker skammen om någon skulle komma in under tiden vi är bortresta. Man vill ju inte att folk ska tro att man lever i sin egen smuts!) När jag i augusti fick ett telefonsamtal om en familjemedlems stroke, rann mina tårar under tiden jag rensade avloppet i tvättstället. Det var väldigt nödvändigt att städa badrummet just den dagen. Noga. Affektpedanteri må vara opraktiskt, men till dagen då jag kan vara pedant igen får jag lita på att jag blir förbannad så att köksgolvet blir skurat ibland. Eller rätt ofta.
Lotta Johansson
Jag skrev listor över hur och när vi skulle städa.