För några månader sedan var jag till soptippen
Det händer inte så himla ofta, men på något vis tycks varje besök ge sin egna lilla historia.
Den här gången skulle ett par gamla sängar slängas.
Vädret var inte det mest önskvärda, cirka en grad varmt, snöblandat regn och en sjö av snöslask på vägen som snabbt förvandlades till små isbrytande älvar i nedförsbackarna.
Vid första besöket var vädret väldigt bra. Det var varmt, sol och trehundra andra bilar trängdes på den smala vägen till tippen.
Det tog tvärstopp innan vi ens kunde ana var den där soptippen faktiskt låg.
Efter att ha suttit i bilen en kvart och blivit omkörda av en snigel så bestämde vi oss helt enkelt för att vi lika gärna kunde gå med grejerna.
Sagt och gjort, med en hylla under ena armen och en gammal sopkorg under andra så vandrade jag iväg med de gamla grejerna in till soptippen.
Det var varmt och sol och 300 andra bilar trängdes på den smala vägen till tippen.
Efter några varv så var vi klara och kunde smita från den stora människor, bilar och trängsel.
Inför det kommande besöket hade jag yppat mina planer för några kompisar, som genast delade med sig av några historier.
“Mitt tips är att inte ha på sig arbetsbyxor, så fort du har det så tror folk att du jobbar där!”, utbrast en som senast hade agerat inofficiell soparbetare med en kö av undrande människor som behövde svara på frågor om var de egentligen skulle slänga den där gamla glödlampan
En annan hade genomgått en sådan kontroll av sakerna att gränskontrollen till USA tedde sig som en snabbfil.
Med dessa tips i bagaget så begav jag mig till soptippen, som tack och lov var mer en ödemark än ett tivoli denna slaskiga måndagskväll.
Dagen efter stoltserade jag med att berätta hur snabbt jag tagit mig till och från soptippen.
Ja, nästan så snabbt att gps-en i mobilen trodde jag endast gjort en u-sväng på en parkering.