Det var en solig semestereftermiddag på mexikanska Isla de Holbox, i en pool som mätte exakt 12 simtag från kortsida till kortsida, som jag mötte Debrah första gången.
Som den rutinmänniska jag är hade jag snabbt etablerat en eftermiddagsvana om 40 minuters simning i den oftast härligt öde hotellpoolen där tre sura leguaner hade sitt revir och kränkt bevakade mig i ögonvrån.
Men den här speciella dagen såg jag redan på väg från hotellrummet att ”min” pool var upptagen av en kvinna i övre medelåldern.
Efter ett artigt hallå försökte jag kväva ytterligare prat i sin linda genom att helt enkelt vara tyst.
Men tyst tänkte hon inte vara, kvinnan som efter fem minuter visade sig vara Debrah, 70 år och från Kanada. Inte en chans.
Och efter tio minuter var jag lika talträngd som hon, efter 20 minuter var hon min vän. Efter 90 minuter hade vi berättat det mesta om våra liv tills idag för varandra.
Simmat hade vi däremot inte gjort.
Efter 20 minuter var hon min vän. Efter 90 minuter hade vi berättat det mesta om våra liv.
Till skillnad från många andra människor var Debrah generös med detaljerna ur sitt liv utan att vara integritetslös.
Hon hade gått all in i hippierörelsen, sett både Janis Joplin och Jimi Hendrix live på Woodstock och ägnade så mycket tid åt sex, droger och rock ’n’ roll att hon blev både bostadslös och kidnappad av en kristen sekt innan hon lyckades rymma hem med insikten om att det var dags att styra upp tillvaron om det inte skulle gå riktigt åt helvete.
Man kan säga att Debrah golvade mig.
Men inte främst för att hon hade en livshistoria som får mitt eget liv att framstå som rena söndagsskolan.
Det handlade snarare om hennes mod att bara vara människa. Utan skam men också utan ursäkter.
Och det handlade om hennes förmåga att orka lyssna på riktigt. En lika vacker som sällsynt egenskap.
Fanns det mer av den varan skulle världen må så mycket bättre.
Caroline Thorén