Jag vet inte hur många gånger jag tänkt tanken, om jag bara vore smal och hade pengar på banken. Då skulle jag …
Det känns som om jag alltid strävat framåt, bara tänkt att ”När det och det händer så kommer det bli så och så.”
Som när jag var liten och målade en teckning, jag kunde aldrig rita flera saker på samma papper, utan var tvungen att ta ett nytt ark för varje bild.
Ifall att mina streckgubbar skulle upptäckas av någon och min ”målning” skulle bli ett berömt konstverk. Då kunde det inte vara en blomma eller halvt färglagd stjärna i ena hörnet.
Jag har alltid varit sån. En drömmare och ibland har det känts som det hänt mer inuti mitt huvud än utanför.
Jag hittade nyligen ett citat som gjorde mig riktigt skakad. Jag läste om en gammal dam som sa just så när hon låg inför döden, och det gav mig verkligen en tankeställare. Citatet jag pratar om är diktaren Stig Johanssons:
Alla dessa dagar som kom och gick / inte visste jag att de var livet.
Det är så sant som det är sagt. Medan vi strävar efter allt vi kan få, kan bli, kan göra, så tickar dagarna på. Ett bankkonto av minuter, där inga räntor i världen kan betala tillbaka våra uttag.
Livet är det som är här nu. Det är när du svär över bilen som inte startar, hämtar och lämnar barnen på förskolan, steker omelett, sträcker på dig i de nytvättade sängkläderna, trampar i en vattenpöl, kramar den du älskar, käkar glass och läser en bra bok.
Efter att jag läste Stig Johanssons citat har jag börjat stanna upp, försöker känna sinnesro eller harmoni eller vad det nu är för ord jag söker. En känsla av lugn, att vara här och nu, inte imorgon, på måndag eller nästa år, och definitivt inte igår.
Det är klart att vi ska ha drömmar för det är bra att ha mål i livet, men vi måste också stanna upp och fråga oss själva :
”Vad är viktigt för just mig?
Vad gör mig lycklig?”
Johanna Vetander Wallmark