I 38 år har jag vägrat att dricka kaffe. Eller ibland har jag vänligt vinklat ut handflatan och sagt ”tack så mycket, ge mig en kopp”.
Inte för att jag har velat, utan bara för att jag tagit seden dit jag kommit och anpassat mig efter Sveriges sociala landskap. Annars hade du kanske trott att jag varit en kuf.
Ett passande tillfälle för undantag är när någon ansträngt sig att göra kaffe för din skull. Eller när du ska avsluta en efterrätt tillsammans med en äldre.
Men så, under några kalla vinterdagar i december, var det väldigt mycket att göra på jobbet. Klockan ringde 06.00. Fingrarna letade sig genast mot desktoppens svarta tangenter. Visaren visade 23.00. Jag satt fortfarande kvar och stirrade in i skärmen. Och så höll det på i veckor.
Lägg därtill att vårt yngsta barn sover väldigt dåligt, och du förstår att tröttheten skapade blå svullnader under ögonen. Men det var inte bara det.
Vi kan kalla det galenskap - som en uppfinnare från en tecknad film som förvandlas från god till ond.
Första dagen var frisyren städad och kammad. Tolfte dagen spretade den åt alla håll – fet, vulgär och bångstyrig.
”Nu förstår jag hur kaffedrickare ser på livet. Med energi, glädje och eufori.”
Duschen var inte intressant längre. Inte heller rena kläder. De kunde stjäla skärmtid att ordna sitt yttre. Dessutom blev jag virrig och svarade med skrik på tilltal.
Därför, i denna panikartade fas, var det dags för förändring. Jag klunkade i mig en stor kopp. Och så en till. I flera dagar i sträck. Oj, oj!
Nu förstår jag hur du som kaffedrickare ser på livet. Med energi, glädje och eufori. Man behöver knappt äta. Eller som folk i Skellefteå säger:
”Efter en kopp på morgonen blir jag som människa igen”.
Precis så. Ge mig det du har. Cappuccino, latte, mörkrost, mellanrost, etiopiskt, brasilianskt, filterkaffe, kokkaffe. Med påtår.
Babe, I’m on fire. När vill du ta en fika?
Jonas Andersson