Jag var aldrig intresserad av historia när jag gick i skolan. Jag vrålläste för prov och spolade sedan bort allt det som jag pliktskyldigast pluggat in. En metod som gav mig bra betyg utan att lämna några spår av kunskaper.
När jag som vuxen började läsa konst- och musikvetenskap, upptäckte jag att jag saknade nödvändiga baskunskaper för att kunna sätta in de olika tidsepokerna i ett sammanhang.
Jag började känna ett behov av att reparera min historielöshet.
I vinter har jag läst om tiden runt förra sekelskiftet. Bondesamhället genomgick en förvandling in i industrialismen och mer än en miljon svenskar hade, på grund av svält och förtryck, utvandrat till Amerika.
När malmbanan från Luleå var klar 1888, invandrade mina förfäder från olika delar av Sverige och Norge för att bli gruvarbetare i nybyggarsamhället Malmberget.
1918 tog första världskriget slut och striden för allmän och lika rösträtt närmade sig sitt avgörande. Vänstern och liberalerna drev på, högern stretade emot.
”Med ryska revolutionen i färskt minne förberedde sig kung Gustaf V på att fly landet.”
Journalisten Per T Ohlsson har i boken ”Året då Sverige blev Sverige” beskrivit 1918 som det mest dramatiska i Sveriges historia.
Revolutionära stämningar gjorde att slutstyckena avlägsnades ur värnpliktiga soldaters gevär, och med ryska revolutionen i färskt minne förberedde sig kung Gustaf V på att fly landet.
Året slutade ändå under ordnade former och i december beslutade en näst intill enig riksdag om allmän och lika rösträtt för män och kvinnor.
Efter flera decenniers hårda kamp vek sig rösträttens motståndare för trycket utifrån och inifrån.
1918 har därmed kommit att kallas för året när demokratin föddes i Sverige. Något som vi i metoo-rörelsens år 2018 har all anledning att fira.
För oss som föddes in i folkhemmet, kan det aldrig skada med en påminnelse om att vi aldrig får ta demokratin för given.
Christina Ohlsson