Att skriva en krönika var tredje vecka är både roligt och oroligt.
Svårast är det att hitta ett intressant ämne.
Jag har en lång startsträcka som kräver ett målsnöre på bestämt tidsavstånd.
När jag väl börjat skriva är jag svårstoppad. Jag skriver helst på förmiddagarna iförd morgonrock, och om inte min man Bertil uppfordrande ropar att han kokat tiokaffe, skulle jag inte lämna tangentbordet på hela förmiddagen.
Som gammal lärare är jag fullt medveten om de yrkessjukdomar kåren dras med, och försöker därför akta mig för att bli alltför frökenaktig i mina krönikor. Jag får dock erkänna att jag alltför ofta faller i den pedagogiska fällan.
Viljan att få ”lära ut” är fast rotad. Jag kan komma på mig själv med att när jag använder ett svårt ord ge en förklaring direkt efteråt. Detta trots att mottagaren ganska säkert redan har förstått innebörden.
Att artikulera väl (tala tydligt) och ställa öppna frågor är andra vanliga defekter (fel) hos gamla lärare.
Som tröst har jag förstått att alla branscher har sina egna yrkessjukdomar
Jag träffade en gång en kvinna på en tillställning som inte kände igen mig, däremot kände hon igen guldinläggningarna i min mun som hon gjorde under sin studietid på tandläkarhögskolan.
Tjugo år tidigare! Gissa var hon tittar när hon träffar folk?
Att efter pensioneringen börja publicera krönikor har gett mig ett helt nytt skrivintresse. Tankeflykt och fantasi har plötsligt blivit en tillgång efter många års tragglande med formella skoldokument.
Jag vill passa på att tacka min man, kaffekokaren och före detta svenskläraren, för att han alltid lika tålmodigt ser till att min meningsbyggnad är korrekt och att alla kommatecken hamnar på sin rätta plats.
Därmed har jag utan egentligt ämne lyckats spränga målsnöret även denna tisdag.
Christina Ohlsson