Först ska en tydlig beundran skickas till alla föräldrar som ställer upp för idrottande barn och lag. Det kräver normalt mycket tid, stort engagemang och är en helt nödvändig förutsättning för att barn- och ungdomsidrotten ska fungera.
Genom eget engagemang och flera barn i olika lagidrotter finns dock ett antal händelser av varierande slag att se tillbaka på. Det att vissa förädlar ställer upp gör det ofta lite svårt att kritisera. Det är inte så många föräldrar som sträcker upp handen och tar på sig uppdrag i ideella föreningar.
Det finns naturligtvis de som ser det som viktigt och värnar barnens och lagens utveckling. Det finns också de som tar på sig ledaruppdrag för att ge trygghet för det egna barnet, eller ge det egna barnet förmåner och större plats än andra i laget. Detta har tagit sig olika uttryck genom åren.
Det vanligaste är att ge de egna barnen mer speltid, att de själva i högre grad får välja sina positioner eller att de får förtroende som lagkaptener och frisparksläggare. Har sett exempel där lagbucklor samlas hos tränarbarn utan ens fundera på om andra lagmedlemmar borde få del av detta.
Inte sällan sker detta i en tid när det är olämpligt att toppa laget och där det finns allt att vinna på att alla utvecklas. All forskning visar på att barn utvecklas olika snabbt och att det även för framtida spetskompetenser är viktigt att alla utvecklas. Det finns också undersökningar som visar att för lagets bästa är det viktigaste att lyfta alla, inklusive de som just för tillfället presterar sämst.
Det finns också tydliga bevis för att förtroende skapar bättre självkänsla vilket i sin tur skapar harmoniska, trygga och modiga spelare som är bäst för laget. Spelare växer av uppmuntran och positiv feedback. Speciellt i matchsituationer är uppmuntran och beröm viktigare än tillrättavisningar. Den konstruktiva dialogen om hur saker kan göras bättre bör främst ske i lugn och ro på träningarna.
Det är fortfarande barn- och ungdomsidrott som beskrivs, de flesta blir inte elit och det viktigaste man bär med sig är kärlek till sport, bättre självförtroende och glädjen av att ha spelat i ett lag. När man närmar sig elitnivåer i olika sporter är det naturligt att successivt öka fokus på att vinna och att vaska fram toppspelare.
Kära tränare och ledare, ta en allvarlig funderare på hur ni gör i ert lag. Utvecklas alla med samma rättvisa och mänskliga grundvillkor eller sker onödig utslagning i för tidig ålder?
Angelägen