Skolpolitiska beslut tar bort fokuset på hur vi lärare efter bästa förmåga utformar en undervisning som ger eleverna bästa möjliga förutsättningar att lyckas i skolan
I skoldebatten finns det åsikter att det inom politiken pågår ett ställningskrig om vilket parti eller skolminister som är mest ansvarig för skolans brister. Politiken har inte något alls att göra med hur enskilda pedagoger utifrån skollagen, läroplanens mål och intentioner strukturera undervisningen.
Inte heller hur läraren efter elevernas förutsättningar bedömer deras kunskaper, kriterierna och i slutändan betygen. Inte heller på vilka sätt läraren hanterar elevers brister i det sociala samspelet, graden av läs/skrivsvårigheter, övriga diagnoser och avslutningsvis hur läraren kommunicerar med hemmet om elevens ansvar för skolarbete.
Riksdagspartiernas företrädare för skolan tar sig inte tiden att sätta sig in och förstå läroplanens mål. Skollagen är i många avseenden inte applicerbar till den verklighet lärarna har och de svårigheterna som finns i skolans verksamhet i att stärka elevens möjligheter att tillgodose sig kunskaper. De inser inte att en viss katederundervisning är ett nödvändigt komplement till nya pedagogiska undervisningsmetoder som bland annat ger en tydlighet i vilka kunskaper eleven ska ha och bedömas av läraren.
Faktum är också att flertalet kommuner av ekonomiska skäl använder inkluderingen som ett skäl till att dra in på resursteam för elever med svårigheter, men kräver att skolan trots det ska tillgodose dessa elevers behov med befintliga resurser vilket belastar en redan ansträngd ekonomi.
I debatten finns argumenten ”Att friskolor med deras vinstintresse ökat skolsegregationen och bara har vinsten som huvudmål”. Det var politikerna under 90 talet som tillät friskoleformen och skolpengen. Ett system där varje kommun genom kommunaliseringen beslutar hur stora beloppen (skattemedlen) ska vara. Som förutom kostnader för undervisningen ska täcka löpande utgifter som elevhälsa, löner, måltider, resursfördelning av lärare osv. Dock utan kvalitetskontroll och uppföljning gällande ekonomi, undervisning, lärarnas utbildningsnivå, bedömning av kunskaper och elevhälsan.
Detta skapar en ”okontrollerad frihet” i att bedriva skolverksamhet och en icke likvärdig skola. Eftersom eleven vid byte av skola tar med sig skolpengen till den nya skolan och den gamla skolan får ingen kompensation för det ekonomiska bortfallet.
Tyvärr används skolsegregationen ofta som en förklaring till skolans brister. Men det är ett förödande förhållningssätt till de komplicerade utmaningar och svårigheter skolan idag har av en enda orsak: ”Skolan är inte ansvarig för det föränderliga samhället vi lever i vilket omfattar ekonomiska klyftor, arbetslöshet, ökad psykisk ohälsa hos elever, ökad segregation och användningen av sociala medier”. Detta har en oacceptabel påverkan på skolans förutsättningar att fullfölja uppdraget.
Läroplanen 1994 diskuteras också men det fanns en akilleshäl. Den utgick från högskoleundervisningen där studenterna är mogna att på egen hand söka information, arbeta i projekt och ta eget ansvar för skolarbetet. Målen och kunskapsbedömningen var öppen för varje pedagogs enskilda tolkning men svårt att applicera till elevernas olika åldrar, mognad, förutsättningar och svårigheter. Därav skapandet av bedömningarna VG, MVG + och - men spannet i bedömning och tolkning av betygskriterierna blev för stort och svårförklarligt.
Tyvärr är dagens betygskriterier och kunskapskrav inte bättre. Formuleringarna för de högre betygen är för komplexa och på en ”högskolenivå” som skapar enorm stress hos elever, engagerade föräldrar och lärare.
Lärare runt om i skolorna måste börja diskutera hur vi tillsammans ska komma tillrätta med de utmaningar och svårigheter vi och elever står inför. Och det utan att blanda in politiska beslut då det inte är relevant i klassrummet och hur vi utformar undervisningen.
Vi som lärare behöver handleda eleverna mer i att arbeta dynamiskt och strategiskt mot uppsatta mål. Exempelvis att lära sig samarbeta med sina kamrater och se sin delaktighet i hur hen och i interaktionen med andra elever kan utvecklas. Lika viktigt som att se och lyfta fram varje enskild elevs styrka och stärka elevens trygghet att våga stå upp för sig själv och sina kamrater. ’
Därför måste vi oavsett skolform stå upp för det som fungerar, sätta eleven och undervisningen i fokus, inte skolpolitiska beslut och dess konsekvenser.
Ola Frykman, Stockholm