Som gammal klassföreståndare, 43 år i låg- och mellanstadiet, blev jag både ledsen och bestört när jag läste i Norran den 16 maj att man ska ge skoleleverna arbetsro bakom skärmväggar. Som vanligt abdikerar vuxenvärlden från sitt ansvar gentemot det uppväxande släktet. Man går den kortaste och enkla vägen som också kan bli förödande. Man är med andra ord inte närvarande.
Barn ska lära sig att verka socialt med varandra, hjälpas åt, visa hänsyn, samarbeta, lyssna, tala, berätta, ge varandra erfarenheter, lära sig av varandra, känna värmen och respekten för kamraten som sitter bredvid. Det gör oss till sociala individer.
Att få ordning på en grupp tar tid. Det börjar med föräldrarna och familjen för att sedan bygga vidare tillsammans med barnomsorg och skola. För oss pedagoger i skolan innebär det god utbildning, envishet, engagemang, bra kollegialt samarbete där man hjälps åt och drar åt samma håll, mod att sätta ner foten, ställa krav samt stabilt ledarskap som inger trygghet.
Att sätta alla elever med hörselskydd, bakom skärmar med stressleksaker, kan i långa loppet bara skapa mer oro. Att nån elev kan behöva det kan vara på sin plats. Vi som redan är ute i arbetslivet vet hur vi vill ha det. Barnen vill ha samma sak, trivsel och gemenskap med varandra.
Var är alla vuxna människor runt barnen? Ni har blivit färre.
Barnen är vår framtid