Har just tittat färdigt på dokumentären ”Älska mig för den jag är” om Josefin Nilsson. Mina tårar har runnit och jag ställer mig frågan: Hur kan vi som samhälle förhindra att någon enda kvinna ska behöva möta samma öde?
På min arbetsplats har jag de senaste dagarna tagit del av kollegors frustration över situationen i sina barns klasser. Det handlar om killar som förstör lektioner, som inte lyssnar på lärare, som kommenterar andra elever och som får klasskamrater att gruva sig för att gå till skolan. Det handlar om lärare och rektorer som på föräldramöten inte sätter ord på verkligheten utan slätar över den. Som får det att låta som att problemet är jämnt fördelat på alla elever, att de inte vill peka ut någon och att skolan jobbar på det.
Inser inte skolan att det är precis så här det börjar? Killar får utrymme på andras bekostnad och institutionen skolan står handfallen. Att i ett tidigt skede sätta stopp för killar som tar sig rätten att förstöra lektioner och trycka ner andra med kommentarer kan vara ett sätt att jobba förebyggande, helt enkelt förhindra beteenden som i framtiden kan leda till kvinnomisshandel, psykisk och fysisk. Det är inte enbart skolans ansvar. Föräldrars ansvar för sina barns beteenden ska inte underskattas.
Det här är inte något nytt, men nu skriver vi 2019; vi kan bättre. Killars stora egon, i förlängningen mäns narcissism, har inte någon plats i en jämställd tillvaro. Den ska inte ges något utrymme utan kvävas i sin linda. Någon kanske tycker att jag drar drastiska slutsatser, men dokumentären om Josefin Nilsson får stå som exempel. När samhället blundar får kvinnor betala. Samhället, det är vi. Jag uppmanar oss att öppna ögonen. För allas skull.
Frustrerad medborgare