En dag hos oss:
Ett av barnen stiger upp själv, gör sin egen frukost, tar på hela och rena kläder, borstar tänderna och passar själv tiden för att hinna i tid till skolan. På skolan går det bra då hen har lätt för att lära och vi har aldrig fått något telefonsamtal därifrån eller blivit kallade till något särskilt möte. På utvecklingssamtalen kan både barnet och jag sitta som stolta tuppar.
Samma dag hos oss:
Vi har inte hittat en väckarklocka som får upp det andra barnet i familjen, så det uppdraget går till oss föräldrar och då ingår också att göra frukost - men inte vad som helst för då kräks barnet. Vi föräldrar och barnet har olika uppfattningar om hur hela och rena kläder behöver vara och det verkar komma som en överraskning att tänderna ska borstas varje morgon - liksom att det inte är flextid på skolan. Telefonsamtal från skolan? Ja, massor. Möten? Jajamen, massor av krismöten, åtgärdsmöten, uppföljningsmöten ...
Det krävs en hel by för att fostra ett barn och jag vill lyfta hjältarna i min by.
På förskolan upptäckte kompetenta och engagerade pedagoger tidigt att vårt lilla barn behövde annan stöttning än kompisarna – Tack!
I skolan fanns andra pedagoger, både i klassrummet och på fritidshemmet, som tog vid och lyckades förmedla att alla barn är lika mycket värda – Tack!
Till er engagerade klasslärare och specialpedagoger som med kreativitet och uppfinningsrikedom vågat prova nya vägar för att öka lusten att lära – Tack!
Till er rektorer, skolhälsopersonal, bespisningspersonal och många andra som bemödar er om att se den lilla individen, i den stora massan av elever – Tack!
Hjältarna i min by finns inte bara i skolan utan även i Regionen där vi bland annat träffat logopeder, audionomer, kuratorer, psykologer, sjuksköterskor och läkare med kompetens och tålamod av guld – Tack!
Runt om har det även funnits andra, till exempel handläggare på kommunen och Försäkringskassan, som inte kan ha haft en aning hur många tårar som fällts av oro och vanmakt, men som ändå ändå har försökt förstå – Tack!
Jag förväntar mig inte att andra ska förstå vad en skoltaxi betyder för en sönderstressad förälder. Ni som kör mitt barn till och från skolan – Tack!
Jag förväntar mig inte heller att andra ska förstå att det är först när man går en kurs via BUP, trots att vi läst allt vi kommit över (Tack alla vänliga bibliotekarier), och där får träffa föräldrar i liknande situationer som axlarna sakta börjar sjunka och spänningshuvudvärken går över. Tänk att få dela upplevelser och strategier utan att känna sig ifrågasatt. Ingen skriker curling för här börjar vi förstå, på riktigt, att vi inte är ensamma - Tack!
Jag förväntar mig inte att andra ska förstå vad det betyder att få ett sms från läraren att det i dag varit en bra dag. Men mitt barns lärare har förstått vad det betyder. För barnet. För mig – Tack!
Det behövs en hel by för att fostra ett barn som får möjlighet att växa upp med god självkänsla och ett gott självförtroende – med tro på sig själv och omvärlden. Jag är tacksam och stolt över att bo i en ”by” där man ser värdet av just detta.
Curlingmamman