I beslut efter beslut reduceras basal service för medborgarna i byarna, samtidigt som mervärde prioriteras för de stadsboende. Efter mötet i Långviken om frustrationen över nedsläckt landsbygd kände jag hopp. Vi gick därifrån med en känsla av att makten inte skulle köra över oss.
Men nu! Kommunens inbjudan till samråd om gatubelysningen visade oss återigen att vi är andra klassens medborgare som bevärdigas endast en charad av dialog.
Den 11 februari var det varit möte i Ytterbyn angående belysning. Möte till samråd var utlyst per brev med mindre än en veckas varsel. Nämnden lade ett förslag om att lägga ner all vägbelysning, dock med ett möjligt bidrag till en belysningspunkt på egen mark – och el får man stå för själv.
De lämnade tre futtiga arbetsdagar att inkomma med synpunkter på förslaget. Vi hann bränna av energi på att påtala arrogansen och orimligheten för kort svarstid innan den förlängdes med oklar längd i sista stund. Tre veckor bör vara minimum i samrådsförfaranden.
På mötet i Långviken efterlystes dialog från kommunen kring vilka belysningspunkter som kanske kunde vara möjliga att inte ersätta utifrån lokalbefolkningens erfarenhet. Den viljan till samförstånd har inte visats i lagda förslag om total nedläggning. Och framför allt inte i tiden till synpunktslämnande. Inte konstigt att vi är förbannade.
Därför blir enda förslaget just nu ett uttryck för frustration: släck ner vägbelysningen där det inte behövs. I bostadsområden i stad och tätorter där det bor så många att husbelysningarna ändå lyser upp. Låter det missunnsamt? Hur ska vi vända perspektivet så att ni kan förstå förolämpningen i att komma med ett förslag att släcka ner all belysning i Ytterbyn?
Eva Sundbom, Vebomark