Sista partiledardebatten i riksdagen innan valet. Jimmie Åkesson (SD) Isabella Lövin och Statsminister Stefan Löfven (S) i bakgrunden.
Alla vet vi hur öm en enda öm tå kan vara. Därför är det lätt att inse smärta hos den som har tio ömma tår. Det är nämligen varje fundamentalists öde.
På högsta nivå vimlar det av dem. Vi valde dem knappast just för deras ömma tår utan förhoppningsvis för deras klokhet och intelligens. Men fundamentalister har aldrig någon nytta av intelligens, för den är satt ur spel och ersatt av en totalt handikappande tjurskallighet, som de desperat försöker kamouflera som rättrådighet, pålitlighet eller något annat av inbillat högt moraliskt värde.
Just nu, inför öppen ridå, slår sig politiker av olika färg för sitt stolta över just detta. Ingen politiker med hög moral och fläckfri vandel vågar numera ens lägga fram sina bästa förslag. Risken finns att Sverigedemokraterna håller med och då är katastrofen ett faktum. Det gäller alltså att komma med så dåliga förslag att den risken inte finns.
Alliansen har målat in sig i just det hörnet. Partierna på vänsterkanten skulle säkert göra på exakt samma sätt, om de tvingades välja. Till och med kolkraftverk i Tyskland kan bli förunderligt rumsrena över en natt.
Det finns alltså ingen värre mardröm för en svensk höger- eller vänsterpolitiker än att få medhåll för sina åsikter av Sverigedemokraterna. Det gäller alltså att manövrera sin egen politiska skuta så att den risken är eliminerad. Då blir bara dåliga förslag kvar.
Och ett oändligt antal ömma tår.
Alla har vi grannar som inte riktigt verkar hålla med oss i allt. Men vi är goda grannar ändå, åtminstone så goda att vi gärna småpratar med varandra vid tomtgränsen. Det brukar nämligen vanligt folk göra.
Men inte de vi nyss valt in i vår riksdag. De bygger staket och murar i stället och skryter över att ha gjort det. Så ser fundamentalism ut idag, när den lämnat vanlig klokhet bakom sig. Men de ömma tårna är kvar.
Helt vanlig granne