Markstedtarna, Sidenmarkarna, Abraham Ruth med flera, de vänder sig nog i sina gravar. Dessa stadens fäder som en gång grundade och byggde en idyllisk stad med ståtliga handelshus och institutioner, anlade en kanal och en lummig stadspark samt andra grönytor. Nordanå blev den naturliga kulturpärlan.
Få av de gedigna träbyggnaderna har fått vara kvar och berätta sin historia, gräsytorna har till stor del asfalterats. Kanalen har dagens stadsplanerare tydligen glömt bort. Byggbolagen stöter då och då på svavelosande bottenlera, då de ska förverkliga sina landmärken och monument. Inget hälleberg precis. Och dyrt blir det.
Ju fler höghus desto fler skuggiga gator och innergårdar. Är drömmen ett norrländskt Manhattan? I stället för att förlägga biltrafiken utanför centrum, som varje sund stadsbo vill och som miljön kräver, vill kommunledningen ha fler broar och de ger tillstånd till fler parkeringshus mitt i stadens hjärta. Skellefteå ska vara värst – men värst kan också betyda sämst.
Elen är inget att förlita sig på i krigstider, batterifabriken blir beroende av Kinas jordmetaller. Men fabriksarbetarna behöver nånstans att bo, så ock stans ungdomar. Bostadsbristen är stor, ändå byggs nästan inga hyresrätter.
Mångas önskan är att förlägga såväl biltrafik som byggandet av billigare bostäder utanför stan - med väl fungerande busslinjer. Ta tillvara ödegårdarna.
Tankemödrarna