Under mitt arbetsliv har jag jobbat både fackligt och politiskt på lokal nivå. Fackets koppling till Socialdemokraterna var naturlig och viktig när reformer var ett sätt att förbättra för vanliga knegare och när den fackliga kampen inte nådde fram.
Socialdemokraterna var ett starkt parti med stöd av nära 50 procent av befolkningen. Sedan hände något efter Olof Palmes död. Kräftgången startade med partiets flört med välbetalda, som de såg som viktigare än jobbaren på verkstadsgolvet. Det blev synd om välutbildade akademiker och företagsledare som betalade för mycket skatt.
I dag har man gått ännu längre. Är det någon som känner igen fackföreningsrörelsen och Socialdemokraterna? Fackföreningsrörelsen är mer ett försäkringsbolag som inte ställer några som helst krav på reformer eller bättre villkor för sina medlemmar. Socialdemokraterna styrs av lilla Miljöpartiet och två borgliga partiers partiprogram. Det är bara makten och att få sitta kvar på sina välbetalde jobb som driver partiföreträdarna, inte politiken.
När man nu närmar sig 20 procent och inte längre är ett folkligt förankrat parti, tycker jag att klockorna borde ringa för medlemmarna. Kravet borde till att börja med vara förändringar i partitoppen. LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson har insett det, men fler borde ställa sina platser till förfogande. Stefan Löfven är en av de svagaste partiledare som jag sett.
Taktik är något som inte existerar hos partisekreterare och partitopp. Att ta på sig regeringsansvaret och helt styras av borgliga partiers politik är inte särskilt smart, om man nu inte vill bli bortröstade vid kommande val. När man pratar med de mest partitrogna gräsrötterna försvarar de sig med att vi måste ta ansvar för landets ledning och att vi kan påverka politiken.
Vad då? Sänkt skatt för de rikaste, kaos i arbetsmarknadspolitiken och en sjukvård som inte håller. Politiska S-företrädare på lokal och regional nivå måste börja agera. Än är det inte försent, men klockan går.
Berth Gustafsson, Moröhöjden