De flesta har väl någon gång läst en fabel skriven av Aisopos, kanske den om myran och gräshoppan. En sedelärande historia om den strävsamma myran som samlar i stacken och preppar inför vintern, medan gräshoppan bara spelar kort och lever för dagen. Jag tycker det är lustigt hur Aisopos, efter drygt 2 500 år av berättande och återberättande, plötsligt blivit så hopplöst omodern.
I dagens samhälle är det gräshoppan som är idealet. En insekt med oändlig aptit som inte tvekar att utnyttja alla som går att utnyttja. En glidare som gärna provocerar med sin överdådiga livsstil och ogenerat visar ett öppet förakt för myrans lojalitet. Gräshoppan gömmer helst sina pengar i skatteparadis, men blir ändå belönad av staten med skattelättnader och avdrag.
Myran får vara glad om hen orkar arbeta fram till pensionen. Att välja ett yrke som leder till låg pension och en utsliten kropp ger inga pluspoäng i den moderna fabeln. Myran som strävsamt arbetat för samhällets bästa och troget betalat sin skatt kan inte längre vara säker på att få ta del av stackens värme när vintern kommer.
Berättelsen har väl alltid haltat, men en kort stund i mitten av 1900-talet så kämpade myran till sig en liten upprättelse. Med en uthållig armkrok så tvingade myrorna fram en liten förändring, ett litet erkännande.
Nu blåser politikens vindar åt andra hållet. Gräshoppan har fått fri tillgång till stackens matförråd och den trygghet som myran så troget byggt upp sprids nu för vinden. När snön faller så är det bara myran som fryser.
Ulf Larsson, Skellefteå