Elva år innan målgången för visionen att Skellefteå 2030 ska ha 80 000 invånare, så tycker kommunledningen uppenbarligen att den är passé. Hur tänker man då? Om taktiken är att hela tiden skjuta det framåt, då behöver man aldrig stå till svars för sina mål och kanske inte ens verksamhetsresultat.
För oss som jobbat länge inom ”icke kommunala verksamheter” brukar målgivning och målstyrning vara en seriös och noggrann verksamhet. Där beskrivs var man är, vart man vill komma och hur man skall komma dit. Analyser, visioner och strategier som är självklara och ansvarsbetingade.
Budgets och målstyrning, det senare allt viktigare i många verksamheter, blir verktygen där man stämmer av, skruvar och korrigerar i sina verksamheter för att komma rätt. Detta gör att man kan få fortsatt förtroende av sina ägare och intressenter, kanske till och med röstare. Men detta verkar inte vara något för vår kommun, här kan man sätta nya mål när de gamla inte håller och dessutom öka dem utan förpliktelser eller revisioner och korrigeringar.
När vi kommer fram till år 2050 är nästintill alla som i dag jobbar på kommunen antingen pensionärer eller verkligen ”passé”. De som är unga i dag och just börjat sitt andra år på lågstadiet är mitt inne i 40-årskrisen, om den då fortfarande existerar.
När man inte ens kan hantera innevarande års budgets, än mindre de närmsta elva åren, är det hög tid att man istället ägnar verksamheten och dess alla brister, givna vallöften och urspårade projekt all sin kraft.
Före detta icke kommunanställd